KATARINA MAZETTI

Författaren

Jag älskar att skriva. Ibland kastar jag mej över pågående text på morgonen för att se vad som händer! Då har jag legat och jobbat på den i sömnen hela natten. Jag dyker och vältrar mej i orden som farbror Joakim i pengarna.Jag kan inte alltid styra hur de kommer att bete sej, de rackarns huvudpersonerna jag jobbar med. Det kan bli rena rodeon – det gäller att hålla sej kvar i sadeln tills boken är slut. Tappar jag förmågan att ljuga så jag tror mig själv är det kört.I början av en text får jag en kick av skrivandets berusande maktkänsla.Till skillnad från i verkliga livet får jag ju själv bestämma hur folk ska vara och vad som ska hända dem, tror jag! Tills de själva tar över, alltså.Och därför kommer jag aldrig att skriva några tegelstensromaner.Jag orkar bara upprätthålla min påhittade värld en tid, sen börjar självkritiken ta död på den ena formuleringen efter den andra. Och jag tröttnar på mina personer som om de vore alltför välbekanta släktingar man önskar ville resa hem.Fast om texten får ligga till sej på hårddisken ett slag kan man ta fatt i den igen. Varje gång jag lämnar ifrån mej en bok är jag övertygad om att ingen kommer att vilja ta i den med tång. Det känns som om vartenda ord har sagts förut. Men efter ett par månader kan jag ju se att det troligen är jag själv som sagt dem, ett antal gånger. För jag skriver om och skriver om, tills allting flyter som om det just fötts i ögonblicket. Metaforerna putsar jag extra på, de ska ge en blixsnabb aha-upplevelse.Det finns recensenter som tror att det som är lättläst också är lätt att skriva. Men jag vill inte lämna ifrån mej svåråtkomliga texter som får folk att känna sej korkade! Det vore som att ge en vän en halvfärdig, slarvig present, för att själv få flyta ovanpå och vara obegriplig. Och jag har inte minsta behov att hålla fram luddet i min egen navel som om det vore av allmänt intresse. Det betyder inte att jag vill tjyvhålla på det självutlämnande – bara att jag försöker hålla mej till det allmängiltiga. Jag drömmer om att vara röda stugors schaman. Inga jäkla parnasser.Jag får ofta på skallen av recensenter för att jag är för rolig. Det depressiva är liksom lite finare. Inställningen att lidandet adlar människan har hängt med ifrån Aristoteles.Men jag vill vara realistisk – och i människors liv ingår både sorg och glädje. Det är inte särskilt verklighetstroget att bara skriva dystert och ångestladdat. Jag letar alltid efter den punkt där sorgen och glädjen möter varandra. När man inte vet om man ska skratta eller gråta går berättelsen rakt in! Och jag vägrar att skämmas för att läsare skrattar åt mina böcker. Det är ju för dem jag skriver och det stärker deras immunförsvar, om inte annat.Sen är jag ju också en gladlynt människa, djupt lycklig över att jag faktiskt fått vara med och leva så länge som jag har. Det underlättar.

Ur Ewa Rudlings bok 100 svenska författare, 2008.

Svar på vanliga frågor

Hur lång tid tar det för dej att skriva en bok?

Ett par år att fundera (fast då gör jag annat under tiden), tre-fyra månader att skriva. Och några till att skriva om.

 

Vad inspirerar dej?

Anhöriga brukar klaga över att jag är intresserad av allting. Det märks i mina bokhyllor, garderober, lådor,skåp, väskor och fönsterkarmar.

 

Har du några litterära förebilder?

Anna-Lisa Wärnlöf, Shakespeare, Mikael Niemi, Fritjof Nilsson Piraten, Angela Carter, Tove Jansson, Ben Elton, Jan Berglin och Christina Kjellson.

 

Vilka litterära figurer gillar du?

Furst Mysjkin i Dostojevskijs Idioten och Pippi Långstrump. Liksom.

Rose-Mary & jag

Förebilder

 

Ann Blyth – min förebild när jag var elva - spelade i ”Rose-Marie”, en musikfilm med vild kanadensisk natur, ridande poliser, hänförande lurviga pälsjägare.Själv var hon en vildmarkens dotter i kostym med läderfransar som paddlade mot friheten i kanot och fnös när man försökte stoppa in henne i klänning.Senare fick jag veta att hon i verkligheten ledde en högerkristen bönegrupp och gjorde reklam för sockerkaka i teve och då var det slut mellan oss.Anna Lisa Wärnlöf, signaturen Claque, kåsör i SvD och en av Sveriges kvickaste kvinnor är en annan förebild. Hon skrev motvilligt flickböcker om Pella och Fredrike – ville egentligen bara skriva i dagspress: ”Jag äter hellre varje dag än en gång om året”.

Fritjof Nilsson Piraten och jag.

Våren 2011 tilldelades Katarina Mazetti piratenpriset av en enig jury "för ett engagerat, mångsidigt författarskap och en outsinlig berättarglädje som bjuder alla åldrar på uppsluppet allvar och vemodig komik".