En gammal man sitter på en bänk i parken‚ och tittar på barnen som leker․ Han ser på molnen som flyter förbi‚ och han tänker på allt han har sett och upplevt i sitt långa liv․
Han tänker på sin barndom‚ när världen var full av äventyr och möjligheter․ Han minns sin ungdom‚ när han drömde stora drömmar och kände sig oövervinnlig․ Han tänker på sin kärlek‚ som har varit både glädje och sorg․
Han tänker på sina barn och barnbarn‚ och hur de ger honom glädje och hopp för framtiden․ Han känner sig stolt över allt han har åstadkommit‚ och han är tacksam för det liv han har levt․
Han vet att han inte är ung längre‚ men han känner sig inte gammal․ Han har lärt sig att ålder är bara ett tal‚ och att livet fortsätter att erbjuda nya upplevelser och möjligheter․ Han är visare nu‚ och han ser världen med nya ögon․ Han förstår att det är viktigt att leva i nuet och att njuta av varje ögonblick․
Han ser på barnen som leker i parken‚ och han tänker på hur de är som unga träd som växer och utvecklas․ Han vet att de kommer att möta både glädje och sorg‚ men han hoppas att de också kommer att lära sig att leva i nuet och att uppskatta det liv de har fått․
Han ler för sig själv‚ och han känner sig tacksam för allt han har fått uppleva․ Han vet att livet är en resa‚ och han är glad att han har fått vara en del av den․
Taggar: #Dikt
@ 2020 Katarina Mazetti. All Rights Reserved.
© Webdesign by Thornton Artwork AB.